Återupprättande av kollektiva förhandlingar: några nödvändiga villkor för att lyckas

I ett brev till USA:s president F.D. Roosevelt skrev den berömde ekonomen John Maynard Keynes följande 1938: "Jag anser att det är viktigt att kollektiva förhandlingar växer. Jag godkänner reglering av minimilöner och arbetstider."

Inte mindre än 80 år efter denna deklaration är många fler överens om att kollektiva förhandlingar är nödvändiga. Under de senaste åren har EU-kommissionens ordförande Von Der Leyen förklarat att vara en "stark förespråkare" för kollektivavtal och nyligen har OECD, ILO och ETUI forskning visar att kollektiva förhandlingar är avgörande för att uppnå jämlika och demokratiska samhällen, liksom för att bidra till krishärdiga ekonomier och tillräckliga löner.

Nu när det finns ett etablerat samförstånd om att stärka och återuppbygga systemen för kollektiva förhandlingar i Europa har det också skett ett politiskt genombrott i och med att EU-direktivet om tillräckliga minimilöner innehåller ett tydligt mål: alla medlemsstater ska sträva efter att 80 procent av arbetstagarna ska omfattas av kollektivavtal. En ambition som för närvarande bara en handfull länder har lyckats uppnå. De länder som inte når upp till detta tröskelvärde ska utarbeta nationella handlingsplaner för att visa hur de kommer att stärka kollektivavtalen, och 19 av EU:s 27 medlemsstater kommer att behöva göra detta.

För att dessa handlingsplaner ska bli effektiva måste de för det första inriktas på att utveckla system för förhandlingar mellan flera arbetsgivare och för det andra på att ta itu med de konkreta utmaningarna i samband med kollektivavtalsförhandlingar inom tjänstesektorn. Utan en sådan inriktning kommer dessa nationella handlingsplaner att vara förgäves.

Förhandlingar mellan flera arbetsgivare, ett nödvändigt villkor för att uppnå målen

Kollektiva förhandlingar kan äga rum mellan ett (eller flera) fackförbund och ett enskilt företag, men de kan också föras med flera företag samtidigt. Detta sker ofta med arbetsgivare som är verksamma inom samma sektor (t.ex. alla detaljhandelsföretag) eller på en viss plats (t.ex. en flygplats). Denna andra typ av kollektivavtalsförhandlingar (förhandlingar mellan flera arbetsgivare eller sektorsförhandlingar) har tydliga fördelar. Den minskar antalet nödvändiga förhandlingar, garanterar att fler arbetstagare omfattas av ett kollektivavtal och framför allt att konkurrensen mellan dessa företag inte sker på bekostnad av arbetsvillkoren. Genom sektorsförhandlingar undandrar man lönerna från konkurrens.

Därför stöder ett antal EU-länder denna typ av system genom lagstiftning eller aktivt stöd från fackföreningar och arbetsgivarorganisationer på sektorsnivå.

Denna siffra visar tydligt att förhandlingar mellan flera arbetsgivare är en nödvändigt villkor för att uppnå 80 % av kollektivavtalen. Följden är självklar. De nationella handlingsplanerna måste innehålla åtgärder för att stärka eller (åter)bygga upp förhandlingar mellan flera arbetsgivare, genom lagstiftning, administrativa lättnader eller frivillig kapacitetsuppbyggnad hos arbetsmarknadens parter.

Nyckeln till framgång ligger i tjänstesektorerna

Om de nationella handlingsplanerna ska bli framgångsrika måste de dessutom fokusera på kollektivavtal inom tjänstesektorn. Under de senaste årtiondena har antalet anställda inom tjänstesektorn ökat medan antalet arbetstagare inom industrin och jordbruket minskar. År 2020 kommer nästan en av två arbetstagare i Europa arbeta inom någon av tjänstesektorerna.

Dessutom är kollektivavtalstäckningen inom tjänstesektorn jämförelsevis lägre än inom t.ex. industrin eller den offentliga förvaltningen. Enligt uppskattningar som gjorts av ETUI-forskaren Wouter Zwysen har alla tjänstesektorer en täckningsgrad som ligger under genomsnittet. Inom IKT-sektorn är t.ex. täckningen 20 % lägre än den genomsnittliga täckningen i Europa.

Nationella handlingsplaner för kollektivavtal måste nödvändigtvis fokusera på tjänstesektorerna och ta itu med de särskilda utmaningar som dessa sektorer står inför. Dessa utmaningar är bland annat följande:

• Kollektivavtalsförhandlingar i distansarbete Den enorma ökningen av distansarbete efter den pandemiska epidemin har lett till särskilda utmaningar för fackföreningar när det gäller att nå, kommunicera, organisera och mobilisera distansarbetare, särskilt de som alltid arbetar hemifrån.
• Kollektivförhandlingar med utspridd sysselsättning: Även i sektorer där de anställda arbetar på otaliga platser i små grupper eller ensamma (tänk på detaljhandeln eller städbranschen) är det en särskild utmaning att kontakta och organisera arbetstagarna, liksom att engagera dem i kollektiva förhandlingar.

• Kollektivförhandlingar med egenanställdad: I och med ökningen av antalet egenföretagare som arbetar sida vid sida med vanliga anställda som utför ungefär samma arbeten måste kollektivförhandlingarna nödvändigtvis vara inkluderande, vilket leder till särskilda rättsliga och praktiska frågor som måste lösas.
• Kollektivförhandlingar med oförutsägbara scheman: I miljöer där de anställda endast får sina arbetstider och scheman meddelade med mycket kort varsel är det extremt svårt att utveckla enhetliga kollektivavtalskrav och förhandlingsmöten.
• Kollektivavtalsförhandlingar i låga löner Sist men inte minst kännetecknas vissa tjänstesektorer av särskilt låga löner, vilket ger arbetstagarna lite utrymme att lägga pengar på medlemsavgifter för fackföreningar och inte tid på frivilligt fackligt engagemang.

Tydliga förutsättningar för effektiva nationella handlingsplaner

I direktivet om tillräckliga minimilöner anges tydligt att handlingsplanerna successivt ska öka täckningsgraden för kollektiva förhandlingar för att nå målet på 80 procent. Om medlemsstaterna menar allvar med dessa ambitioner måste dessa planer innehålla tydliga steg mot sektorsvisa förhandlingar och ta itu med de särskilda utmaningarna för kollektiva förhandlingar inom tjänstesektorn. Utan dessa element bör medlemsstaterna skickas tillbaka till ritbordet för att se över sina planer i enlighet med direktivet.